Hunden vår bästa vän, ett rovdjur eller vår medicin?

Ja vad är hunden egentligen i våra liv? Är den din bästa vän? Är den ett rovdjur vi håller i fångenskap? Är den kanske vår medicin mot allt från depression till PTSD? Eller vårat larm för sjunkande blodsocker, epileptiska anfall eller otillåtna varor i bagaget vid gränsen?

Är det motsägelser i de. eller kan den vara allt på en gång?

Svaret på vad hunden är för oss, beror såklart på vem vi frågar. För mig är mina hundar mina bästa vänner, mina arbetskamrater och mina friskvårdare. Men de är också mina rovdjur i fångenskap och de som hjälper mig att tex hitta tappade bilnycklar i skogen.

Jag tror att vi behöver förstå att de faktiskt även är rovdjur. Att den där klumpen som inget hellre vill än ligga på dig och mysa, som älskar att leka med dig och som tryggt klarar av massa väldigt märkliga saker för ett rovdjur faktiskt trots allt är just ett rovdjur. Relativt ofta dyker det upp kommentarer på sociala medier om att det måste vara något fel på hunden, när en hund tex bitit ihjäl grannens kanin. När det egentligen är betydligt mer normalt för just ett rovdjur, än att inte göra det. Även den minsta chihuahuan är samma art som vargen. De är båda Canis lupus. Ingen skulle dock tycka att det va fel på en varg som bet ihjäl en kanin. (de finns såklart folk som ser det som ett bevis på att vargen behöver utrotas igen, men det är inte samma sak). Jag menar såklart inte att vi ska låta våra hundar bita ihjäl grannens kanin, eller katt, eller något annat djur för den delen. Utan att vi behöver inse att de är rovdjur.

Om vi gör det, om vi tar ansvar för att de vi har som bästa vän, också är ett rovdjur, då kommer det mer naturligt för de flesta av oss att vi behöver träna på hur man gör kring andra djur. Oavsett om det är andra hundar, vilda rådjur eller grannens kanin. Först då, när vi på riktigt förstår de. då kommer vi att ta de ansvar vi borde. För det är vårat ansvar, inte hundens! Vi har valt att skaffa hund, vi valde både ras/raser, uppfödare/rescuecenter osv. De va tom våra förfäder som valde att domesticera vargen (även om det är omdiskuterat vem som valde att närma sig vem från första början så hade vargen inte blivit hund mot människans vilja). 

Den enda som ska ta sig en funderare och "bete sig" är alltså vi hundägare. Det är inte fel på hunden, men vi har troligen satt den i en situation den inte klarade av på annat sätt. Självklart beror det på genetik, på erfarenheter/trauman och annat i hundens liv, men de är bara vårat ansvar att ta hänsyn till det och träna på en nivå som passar individen. Alltså hunden, inte människoindividen!

Min unghund har svårt att inte vilja hälsa på snygga hundtjejer tex. Hans ras och egenskaper gör att han hellre löser situationer själv än ber om hjälp. Han är dessutom ung hane och hallå tjejer liksom. Hur tränar jag då det? Har jag honom lös nära tikar och blir arg när han springer dit? Arg på honom, eller tikens ägare kanske? Eller tar jag ett avstånd som han klarar av och belönar när han väljer att komma till mig istället? Har jag kanske koppel på som säkerhet?  I de första exemplet kommer jag att träna på att när det är snygga tikar i närheten så beter sig matte sjukt konstigt och obehagligt, men tikarna kan man springa till. Dessutom riskerar jag ju att träna de stackars tikarna att lösa, stora svarta hanhundar är sjukt läskigt. I andra exemplet tränar jag på att det är matte och jag som gäller oavsett tikar i närheten eller inte. Och det lönar sig att hänga med matte för där händer det mycket skoj!

Det är faktiskt inte svårare än så, i teorin! Sen kan de kännas supersvårt i situationen och man kan köra fast i sin träning osv. Men om vi tar vårat ansvar och tränar, inte lämnar ansvaret till hunden, eller till de vi och vår hund mötr, då kommer vi att lösa de! Behöver vi så tar vi såklart hjälp och vi bollar idéer och tankar med kunniga, men vi tränar och lägger inte ansvaret på någon annan!