Relation=lydnad? Eller något helt annat?

Relation måste nästan varit en av de stora snackisarna inom hundvärlden de sista 5-10 åren. På både gott och ont, som oftast. Relation ÄR viktigt och ett stort ämne som engagerar, men de är också ganska olika vad olika människor lägger in i ordet relation. 

För mig är en bra relation en av ganska få saker som är lika mellan människor och mellan människa-hund, eller mellan hundar. Oavsett art består en bra relation av gemenskap, samarbete, trygghet, tillit och ömsesidig respekt. Det är något som ska finnas från båda håll och har ingenting med lydnad, eller för den delen skräck att göra! (Obs jag menar såklart inte att lydnad har något med skräck att göra, jag hoppas och tror att de flesta tränar med helt andra metoder än våld!). Jag har en kund sedan flera år tillbaka som har urhundar. De går aldrig lösa, de hade dragit iväg på jakt på egen tass, och den sortens träningsintresse för att få till de finns heller inte hos matten. Men matte ser till att de får utlopp för såväl behovet av att spåra, gräva och ruska om. Var och en av hundarna får också utlopp på den nivå de har behov av. De får egen tid och gemensam tid. De utforskar och upptäcker tillsammans. De rör sig över stock och sten och hittar på en massa kul saker tillsammans. De hundarna skulle jag säga har en fantastisk relation med sin matte, men jag skulle inte valt ordet lydiga för att beskriva dem, däremot troligen lyckliga! 

Precis som en relation mellan två hundar, eller mellan två människor, som bygger på att upptäcka och utforska tillsammans, att ha roligt och att vara trygg med den andra är något helt annat än en relation där den ena smyger för för att inte göra den andra frustrerad.

Varför en av ganska få saker som är lika oavsett vilken art vi pratar om då? Är det inte massor som är lika? Både ja och nej. Mina hundar är mina bästa vänner och dem jag saknar först när vi inte är på samma ställe. Men jag vet också att de är hundar, med alldeles egna behov, vanor och naturliga beteenden. Även om jag ibland kallar dem mina bebisar så behandlar jag dem inte som mina bebisar, utan som hundar. Hundar jag älskar och vill allt gott till, men ändå hundar. Naturligtvis vet de också att jag inte är hund, även om jag allt tror att jag är en viktig individ även i deras liv. Vi är helt enkelt olika arter. (visst är det ändå fascinerande hur vi har vandrat sida vid sida genom evolutionen! Men det är ett helt annat blogginlägg...)